supermadda

Jag kan inte le. Jag kan inte se lycka.
Jag ser sorg. Jag slänger iväg ett låtsas flin.
Jag lyssnar på bra musik. McFly.
För att få mig själv på bättre humör.
Dagen var fin från början. Nu suger den som in i bomben.
Det var mitt fel. Förlåt mor. Jag skulle ha sett mig för.
Allt är svart. Jag vill gråta. För allt.
För det som hände, för att min familj inte alltid är sams.
För att jag har slutat nian, för att jag inte kommer att ha mina vänner omkring mig.
För att jag saknar min far, för att jag saknar Flabbis, för att jag saknar Björn.
Vi två "firar" tretton veckor idag. Nittioen dagar.
Dagen skulle vara bättre, om det inte vore för det som hände. Det var mitt fel.
Jag kan inte le ett riktigt smile, det är fejk.
Jag kan inte se lycka, inte utan Björn.
Jag ser sorg, för det som hände och för att jag har slutat nian.
Jag slänger iväg ett låtsas flin på msn. För att inte verka deppig.
Jag saknar mina vänner oehört mycket.
Jag saknar mina lärare.
Jag saknar skolan.
Mitt knä gör ont, men jag vill inte erkänna det.
Jag vill inte göra min mor arg och orolig.
Jag tycker att texten ser bättre ut på vänster sida.
Nu ska jag sluta skriva och lämna bloggen för en stund.
Kanske för att gråta en skvätt, men jag vill inte.
Ingen får se. Inte en enda själ. Så jag ska inte gråta.
Jag hålla tårarna tillbaka. Det ska gå, jag lyckades igår.