Upp och ner.
Allt känns fel just nu. Exakt allt. Något är fel.
Det kan vara för att det är sommarlov och att jag inte riktigt har fattat det.
Det kan vara för att jag inte går på högstadiet längre.
Jag vet inte vad jag vill.
Ibland låter "ge upp allting och bara försvinna" som en riktigt bra idé.
Allt som jag har kämpat för, allt jag har.
Bara försvinna, aldrig mer komma tillbaka.
Men jag är för feg, för svag. Jag skulle aldrig klara av det.
Allt är som en berg- och dalbana.
Det går upp och ner.
Men jag gillar inte det.
Jag vill av. Jag vill må bra. Jag vill vara glad.
Men just nu, verkar det som om jag inte kan det.
Jag verkligen hatar såna här dagar.
Det kan vara för att det är sommarlov och att jag inte riktigt har fattat det.
Det kan vara för att jag inte går på högstadiet längre.
Jag vet inte vad jag vill.
Ibland låter "ge upp allting och bara försvinna" som en riktigt bra idé.
Allt som jag har kämpat för, allt jag har.
Bara försvinna, aldrig mer komma tillbaka.
Men jag är för feg, för svag. Jag skulle aldrig klara av det.
Allt är som en berg- och dalbana.
Det går upp och ner.
Men jag gillar inte det.
Jag vill av. Jag vill må bra. Jag vill vara glad.
Men just nu, verkar det som om jag inte kan det.
Jag verkligen hatar såna här dagar.
Ibland.
Har ni någonsin tänkt på att bara ge upp allting?
Allt du äger, allt du har. Vänner och familj. Världen.
Har ni någonsin tänkt på att bara lägga er ner och dö?
Bara invänta döden. Tänka på om den någon gång skulle komma, om man bara låg där.
Har ni någonsin tänkt på om någon skulle bry sig om man försvann?
Om man en dag bara försvann och aldrig kom tillbaka mer.
Har ni någonsin tänkt på hur världen skulle vara utan er?
Om allt hade sett annorlunda ut då.
Ibland vill jag ge upp allting och försvinna.
Ibland vill jag bara lägga mig ner och dö.
Ibland undrar jag om någon skulle sakna mig om jag försvann.
Undrar hur världen skulle se ut.
Ibland vill jag ge upp allt jag har kämpat för.
Ibland vill jag inte vara hemma, för jag klarar inte av det.
Ibland vill jag skrika ut min ilska och min sorg.
Ibland min glädje.
Ibland undrar jag om någon älskar mig.
Ibland undrar jag om någon bryr sig om mig.
Ibland undrar jag varför ingen hör av sig.
Varför folk ignorerar mig.
Jag vill inte ha föräldrar som är ovänner.
Jag vill inte ha syskon som bråkar.
Jag vill inte ha vänner som sviker.
Jag vill få söta sms varje dag.
Jag vill höra att någon älskar mig.
Jag vill bli uppskattad.
Jag vill inte bli retad för kines.
Jag vill inte att folk retar mig för mitt efternamn.
Jag vill inte vara blyg.
Jag vill se McFly.
Ibland önskar jag att det fanns en riktig Edward Cullen.
En som beter sig som en gentleman.
Som säger söta repliker och ger en komplimanger.
Ibland undrar jag om döden är hemsk.
Ibland önskar jag att livet var mycket lättare.
Lite gladare. Inte så nere. Inte så sorlig.
Ibland önskar jag att jag inte hade tidpunkter.
Ibland undrar jag varför jag bryr mig om vad andra tycker.
Jag har mycket jag önskar, undrar och tycker ibland.
Men det skulle bli en väldigt lång lista av det hela.
Och jag mår inte bra nu. Något känns fel.
Jag behöver prata med någon som bryr sig. Någon jag kan lita på.
Allt du äger, allt du har. Vänner och familj. Världen.
Har ni någonsin tänkt på att bara lägga er ner och dö?
Bara invänta döden. Tänka på om den någon gång skulle komma, om man bara låg där.
Har ni någonsin tänkt på om någon skulle bry sig om man försvann?
Om man en dag bara försvann och aldrig kom tillbaka mer.
Har ni någonsin tänkt på hur världen skulle vara utan er?
Om allt hade sett annorlunda ut då.
Ibland vill jag ge upp allting och försvinna.
Ibland vill jag bara lägga mig ner och dö.
Ibland undrar jag om någon skulle sakna mig om jag försvann.
Undrar hur världen skulle se ut.
Ibland vill jag ge upp allt jag har kämpat för.
Ibland vill jag inte vara hemma, för jag klarar inte av det.
Ibland vill jag skrika ut min ilska och min sorg.
Ibland min glädje.
Ibland undrar jag om någon älskar mig.
Ibland undrar jag om någon bryr sig om mig.
Ibland undrar jag varför ingen hör av sig.
Varför folk ignorerar mig.
Jag vill inte ha föräldrar som är ovänner.
Jag vill inte ha syskon som bråkar.
Jag vill inte ha vänner som sviker.
Jag vill få söta sms varje dag.
Jag vill höra att någon älskar mig.
Jag vill bli uppskattad.
Jag vill inte bli retad för kines.
Jag vill inte att folk retar mig för mitt efternamn.
Jag vill inte vara blyg.
Jag vill se McFly.
Ibland önskar jag att det fanns en riktig Edward Cullen.
En som beter sig som en gentleman.
Som säger söta repliker och ger en komplimanger.
Ibland undrar jag om döden är hemsk.
Ibland önskar jag att livet var mycket lättare.
Lite gladare. Inte så nere. Inte så sorlig.
Ibland önskar jag att jag inte hade tidpunkter.
Ibland undrar jag varför jag bryr mig om vad andra tycker.
Jag har mycket jag önskar, undrar och tycker ibland.
Men det skulle bli en väldigt lång lista av det hela.
Och jag mår inte bra nu. Något känns fel.
Jag behöver prata med någon som bryr sig. Någon jag kan lita på.
Just nu.
Jag kan inte le. Jag kan inte se lycka.
Jag ser sorg. Jag slänger iväg ett låtsas flin.
Jag lyssnar på bra musik. McFly.
För att få mig själv på bättre humör.
Dagen var fin från början. Nu suger den som in i bomben.
Det var mitt fel. Förlåt mor. Jag skulle ha sett mig för.
Allt är svart. Jag vill gråta. För allt.
För det som hände, för att min familj inte alltid är sams.
För att jag har slutat nian, för att jag inte kommer att ha mina vänner omkring mig.
För att jag saknar min far, för att jag saknar Flabbis, för att jag saknar Björn.
Vi två "firar" tretton veckor idag. Nittioen dagar.
Dagen skulle vara bättre, om det inte vore för det som hände. Det var mitt fel.
Jag kan inte le ett riktigt smile, det är fejk.
Jag kan inte se lycka, inte utan Björn.
Jag ser sorg, för det som hände och för att jag har slutat nian.
Jag slänger iväg ett låtsas flin på msn. För att inte verka deppig.
Jag saknar mina vänner oehört mycket.
Jag saknar mina lärare.
Jag saknar skolan.
Mitt knä gör ont, men jag vill inte erkänna det.
Jag vill inte göra min mor arg och orolig.
Jag tycker att texten ser bättre ut på vänster sida.
Nu ska jag sluta skriva och lämna bloggen för en stund.
Kanske för att gråta en skvätt, men jag vill inte.
Ingen får se. Inte en enda själ. Så jag ska inte gråta.
Jag hålla tårarna tillbaka. Det ska gå, jag lyckades igår.
Jag ser sorg. Jag slänger iväg ett låtsas flin.
Jag lyssnar på bra musik. McFly.
För att få mig själv på bättre humör.
Dagen var fin från början. Nu suger den som in i bomben.
Det var mitt fel. Förlåt mor. Jag skulle ha sett mig för.
Allt är svart. Jag vill gråta. För allt.
För det som hände, för att min familj inte alltid är sams.
För att jag har slutat nian, för att jag inte kommer att ha mina vänner omkring mig.
För att jag saknar min far, för att jag saknar Flabbis, för att jag saknar Björn.
Vi två "firar" tretton veckor idag. Nittioen dagar.
Dagen skulle vara bättre, om det inte vore för det som hände. Det var mitt fel.
Jag kan inte le ett riktigt smile, det är fejk.
Jag kan inte se lycka, inte utan Björn.
Jag ser sorg, för det som hände och för att jag har slutat nian.
Jag slänger iväg ett låtsas flin på msn. För att inte verka deppig.
Jag saknar mina vänner oehört mycket.
Jag saknar mina lärare.
Jag saknar skolan.
Mitt knä gör ont, men jag vill inte erkänna det.
Jag vill inte göra min mor arg och orolig.
Jag tycker att texten ser bättre ut på vänster sida.
Nu ska jag sluta skriva och lämna bloggen för en stund.
Kanske för att gråta en skvätt, men jag vill inte.
Ingen får se. Inte en enda själ. Så jag ska inte gråta.
Jag hålla tårarna tillbaka. Det ska gå, jag lyckades igår.
Jag får inte bryta ihop.
Jag var inte redo, jag är fortfarande inte redo.
Det här kan inte vara sant. Jag har gått ut högstadiet.
Det känns inte rätt. Jag vill skrika ut allt. Det känns fel.
Jag får inte bryta ihop, fastän jag vill. Men jag vill ändå inte.
Det är för sorligt.
Aldrig mer några lektioner tillsammans med min dumma klass.
Vi ska aldrig mer spela brännboll på idrotten och bli sura på varandra.
Vi ska aldrig mer klaga på hur sega Christers lektioner är, fastän de är jättebra.
Vi ska aldrig mer gå tillsammans, aldrig mer. Aldrig mer ses varenda dag.
Aldrig mer reta varandra.
Jag kommer att sakna att bli kallad för "Lena", fastän det låter fult.
Jag kommer att sakna att hata idioterna som tryckte ner mig.
Jag kommer att sakna alla lärare, alla deras skämt.
Nej, min mage mår inte bra. Jag är så _____ ledsen just nu.
Magen vill pressa fram tårarna men jag vill inte.
Vi kommer att ses, jag kommer tillbaka. Jag ska hälsa på.
Jag ska träffa mina vänner, det har vi lovat varandra på sätt och vis.
Vi ska inte tappa kontakten fastän flera av de flyttar iväg.
DET HÄR SUGER! Fel tidpunkt. Jag är inte redo för det här.
Jag har lämnat mina bra lärare kvar. Vem vet om jag får några nya bra lärare.
Jag har lämnat mina vänner kvar. Jag hann inte säga hejdå till de från åttan.
Allt har bara börjat! Jag fick nya vänner i nian.
Nu är det slut. Vi börjar på olika skolor till höst.
Jag har ju nyss fått nya vänner. Varför ska det vara så orättvist?!
Orättvisa, det är något jag hatar allra mest! Jag hatar, hatar, hatar, hatar det!
Finns inga ord för att beskriva känslan.
Jag kommer att bryta ihop snart.
Mina vänner, klasskompisar, lärare. Underbara människor.
FY ___!!!
Det här suger som in i bomben!
Det här kan inte vara sant. Jag har gått ut högstadiet.
Det känns inte rätt. Jag vill skrika ut allt. Det känns fel.
Jag får inte bryta ihop, fastän jag vill. Men jag vill ändå inte.
Det är för sorligt.
Aldrig mer några lektioner tillsammans med min dumma klass.
Vi ska aldrig mer spela brännboll på idrotten och bli sura på varandra.
Vi ska aldrig mer klaga på hur sega Christers lektioner är, fastän de är jättebra.
Vi ska aldrig mer gå tillsammans, aldrig mer. Aldrig mer ses varenda dag.
Aldrig mer reta varandra.
Jag kommer att sakna att bli kallad för "Lena", fastän det låter fult.
Jag kommer att sakna att hata idioterna som tryckte ner mig.
Jag kommer att sakna alla lärare, alla deras skämt.
Nej, min mage mår inte bra. Jag är så _____ ledsen just nu.
Magen vill pressa fram tårarna men jag vill inte.
Vi kommer att ses, jag kommer tillbaka. Jag ska hälsa på.
Jag ska träffa mina vänner, det har vi lovat varandra på sätt och vis.
Vi ska inte tappa kontakten fastän flera av de flyttar iväg.
DET HÄR SUGER! Fel tidpunkt. Jag är inte redo för det här.
Jag har lämnat mina bra lärare kvar. Vem vet om jag får några nya bra lärare.
Jag har lämnat mina vänner kvar. Jag hann inte säga hejdå till de från åttan.
Allt har bara börjat! Jag fick nya vänner i nian.
Nu är det slut. Vi börjar på olika skolor till höst.
Jag har ju nyss fått nya vänner. Varför ska det vara så orättvist?!
Orättvisa, det är något jag hatar allra mest! Jag hatar, hatar, hatar, hatar det!
Finns inga ord för att beskriva känslan.
Jag kommer att bryta ihop snart.
Mina vänner, klasskompisar, lärare. Underbara människor.
FY ___!!!
Det här suger som in i bomben!
This sucks, big times!
Sista dagen. Dagen är kommen. Oh my.
Hur ska jag klara det här?
Klara gymnasiet, gå på ett NV program?
Tänk om jag inte lyckas, utan failar totalt?
Tänk om jag aldrig träffar mina vänner mer?
Oh my, oh my.
Jag vill inte sluta nian. Jag vill inte släppa taget om högstadiet.
Jag vill inte lämna skolan, vill inte lämna vännerna och lärarna.
Inte än, jag känner att jag inte är redo för det.
So, this sucks, big times!
Jag måste fixa mig nu.
Hur ska jag klara det här?
Klara gymnasiet, gå på ett NV program?
Tänk om jag inte lyckas, utan failar totalt?
Tänk om jag aldrig träffar mina vänner mer?
Oh my, oh my.
Jag vill inte sluta nian. Jag vill inte släppa taget om högstadiet.
Jag vill inte lämna skolan, vill inte lämna vännerna och lärarna.
Inte än, jag känner att jag inte är redo för det.
So, this sucks, big times!
Jag måste fixa mig nu.
Du och jag, vi.
Vi hör ihop. Det känns så, som två pusselbitar.
Ni vet, gjorda för varandra.
Som kärleksparen i filmer.
Härliga, söta, lyckliga par.
Är vi som dem?
Jag hoppas det.
Det känns som det. Just nu.
Som alla söta kärlekspar man ser nu.
Sådana som har funnit varandra nu, under våren och sommarens gång, om inte tidigare.
Nyligen med andra ord. Så som vi har gjort.
Eller, det var för nästan tre månader sedan.
Sådana man kan se i skolan, på stan, lite överallt.
Tänk dig hur snabbt tiden går.
Extra snabbt har den gått, nu när jag har dig.
Det är lite smått konstigt.
Det kan ju bero på att jag är så lycklig, glad.
Nästan tre månader. Nästan tolv veckor, åttiotvå dagar, idag.
Jag räknade ut det.
Du är den första som gör mig så otroligt lycklig.
Ingen kan förstå det, inte ens du, inte ens jag.
Inte någon.
Det är för bra för att vara sant.
Du är för bra för att vara sann.
Du tar bort min sorg, du får mig att glömma verkligheten för en stund.
Det är vi idag, förhoppningsvis imorgon med...
Och i övermorgon, nästa vecka, osv.
Jag är lycklig hos dig, Björn.
Ni vet, gjorda för varandra.
Som kärleksparen i filmer.
Härliga, söta, lyckliga par.
Är vi som dem?
Jag hoppas det.
Det känns som det. Just nu.
Som alla söta kärlekspar man ser nu.
Sådana som har funnit varandra nu, under våren och sommarens gång, om inte tidigare.
Nyligen med andra ord. Så som vi har gjort.
Eller, det var för nästan tre månader sedan.
Sådana man kan se i skolan, på stan, lite överallt.
Tänk dig hur snabbt tiden går.
Extra snabbt har den gått, nu när jag har dig.
Det är lite smått konstigt.
Det kan ju bero på att jag är så lycklig, glad.
Nästan tre månader. Nästan tolv veckor, åttiotvå dagar, idag.
Jag räknade ut det.
Du är den första som gör mig så otroligt lycklig.
Ingen kan förstå det, inte ens du, inte ens jag.
Inte någon.
Det är för bra för att vara sant.
Du är för bra för att vara sann.
Du tar bort min sorg, du får mig att glömma verkligheten för en stund.
Det är vi idag, förhoppningsvis imorgon med...
Och i övermorgon, nästa vecka, osv.
Jag är lycklig hos dig, Björn.
Känslor.
Jag bryter snart ihop nu.
Framför datorn. Det trodde jag aldrig om mig själv.
Känslor bara flyger hit och dit.
Tack ni, som finns där för mig.
Jag har skrivit av mig lite granna.
Torkade bort några tårar.
Jag hatar, verkligen hatar att gråta.
McFly är det enda som spelas nu.
Många vet inte vad ens favoritband kan göra.
Vad musik kan göra.
Glädje, sorg, rädsla. Känslor helt enkelt.
Jag älskar McFly. Ni förstår verkligen inte.
Ni förstår inte hur ett sådant band kan få en att må bra.
Idag är det en sådan dag.
En tråkig deppig dag.
Det var väl ett tag sen jag grät.
Det är väl okej med att gråta?
Jag menar, jag måste rensa tårkanalerna någon gång!
Jag är nere idag. Det beskriver dagen.
Det kan vara för att det bara är en vecka kvar.
Vem vet.
Framför datorn. Det trodde jag aldrig om mig själv.
Känslor bara flyger hit och dit.
Tack ni, som finns där för mig.
Jag har skrivit av mig lite granna.
Torkade bort några tårar.
Jag hatar, verkligen hatar att gråta.
McFly är det enda som spelas nu.
Många vet inte vad ens favoritband kan göra.
Vad musik kan göra.
Glädje, sorg, rädsla. Känslor helt enkelt.
Jag älskar McFly. Ni förstår verkligen inte.
Ni förstår inte hur ett sådant band kan få en att må bra.
Idag är det en sådan dag.
En tråkig deppig dag.
Det var väl ett tag sen jag grät.
Det är väl okej med att gråta?
Jag menar, jag måste rensa tårkanalerna någon gång!
Jag är nere idag. Det beskriver dagen.
Det kan vara för att det bara är en vecka kvar.
Vem vet.
Kommer ni ihåg?
Då jag skrev om att det var cirkus en månad och en vecka kvar till skolavslutningen?
Det var inte så länge sen, men idag är det bara en vecka kvar!
Jag kan inte gråta. Inte nu, men jag känner sorgen.
Det är snart.
Snart går jag ut nian.
Ush fy.
Det är snart.
Det var inte så länge sen, men idag är det bara en vecka kvar!
Jag kan inte gråta. Inte nu, men jag känner sorgen.
Det är snart.
Snart går jag ut nian.
Ush fy.
Det är snart.
Hej svikare, hej idiot.
Självklart var det bara något du 'fejkade'.
Vi är inte vänner, vi har aldrig varit 'riktiga' vänner sen i höstas.
Det är bara på låtsas.
Hej svikare, hej idiot!
Det var som om vi var vänner, du vet, fast bara ibland.
När det bara är du och jag, det är då det är okej att vara vän med mig.
När det är hon och du, då är det hon och du. Vi är inte vänner, jag är luft.
Eller?
Egentligen bryr jag mig inte, det är sant, jag är ärlig.
Men det är såna som du, det är sådana personer jag stör mig på.
Jag vet inte hur många riktiga vänner jag har.
Det kan inte vara många. Inte om jag tänker efter ordentligt. Ett fåtal bra personer.
Bättre än sådana som dig.
Det är därför du aldrig har varit en sådan riktig bra bästa vän.
Det var något du sa, något du hittade på.
Jag har sagt det, att vi var lite sisådär bästa vänner, men inte på riktigt.
Varför sa jag så? Idiot.
Man ska kunna lita på varandra. Det gör inte vi.
Vi pratar bakom ryggen på varandra. Vi är inte ens vänner nu.
Så hej svikare, hej idiot.
Det är inte vi, vi känner knappt varandra längre.
Nu är du en svikare och jag en idiot.
Jag sviker inte dig, jag har inte lovat dig något som jag brutit.
Det var snarare du som gjorde det.
Det var just då vår vänskap bröt. Det var då, hösten 2008.
Men vad ska, eller vad kan man säga, inget varar föralltid.
Så jag säger det igen, hej svikare, hej idiot.
Vi är inte vänner, vi har aldrig varit 'riktiga' vänner sen i höstas.
Det är bara på låtsas.
Hej svikare, hej idiot!
Det var som om vi var vänner, du vet, fast bara ibland.
När det bara är du och jag, det är då det är okej att vara vän med mig.
När det är hon och du, då är det hon och du. Vi är inte vänner, jag är luft.
Eller?
Egentligen bryr jag mig inte, det är sant, jag är ärlig.
Men det är såna som du, det är sådana personer jag stör mig på.
Jag vet inte hur många riktiga vänner jag har.
Det kan inte vara många. Inte om jag tänker efter ordentligt. Ett fåtal bra personer.
Bättre än sådana som dig.
Det är därför du aldrig har varit en sådan riktig bra bästa vän.
Det var något du sa, något du hittade på.
Jag har sagt det, att vi var lite sisådär bästa vänner, men inte på riktigt.
Varför sa jag så? Idiot.
Man ska kunna lita på varandra. Det gör inte vi.
Vi pratar bakom ryggen på varandra. Vi är inte ens vänner nu.
Så hej svikare, hej idiot.
Det är inte vi, vi känner knappt varandra längre.
Nu är du en svikare och jag en idiot.
Jag sviker inte dig, jag har inte lovat dig något som jag brutit.
Det var snarare du som gjorde det.
Det var just då vår vänskap bröt. Det var då, hösten 2008.
Men vad ska, eller vad kan man säga, inget varar föralltid.
Så jag säger det igen, hej svikare, hej idiot.
Spelar det någon roll?
Tjock, smal, mullig, "normal?"
Spelar det någon roll hur man är?
Kanske. Många är väldigt missnöjda med sina kroppar.
Jag är det. Jag har vänner som är det.
Varför?
Varför är jag det? Jag känner mig äcklad när jag ser mig själv i spegeln, ibland. För att jag ser att magen sticker ut. Jag klarar inte av att ha tighta tröjor. I såna fall måste jag ha en lösare tröja över. Jag hatar, bokstavligen HATAR att jag känner så. Jag borde inte känna så, jag vill inte känna så. Jag försöker att komma över det, försöker intala mig själv att jag är bra som jag är. Och det gör jag varje dag, för att öka mitt självförtroende. Jag vill gå ner i vikt, jag vill inte att min pojkvän ska känna sig äcklad när han ser mig. Jag känner mig obekväm när någon petar mig i magen, obekväm när någon ens rör vid min mage. "Tänk om de känner mitt fett nu? Vad tänker de? 'Oj, vad tjock hon är!'?" Det är några tankar som for runt i min hjärna, när någon petar mig i magen. Inga positiva tankar alls! Jag vill inte ens tänka så. Jag vill tänka positivt, inte bry mig. Jag försöker att inte tänka så mycket om min vikt.
När jag var 13 tror jag. Nästan 14. Var jag på ett läger, stråkläger. Vi hade en lek. Där man skulle sätta sig i viktordning. Och jag vägde väl 50-55. Så jag tror att jag satt längst fram eller bak, beroende på vilken ordning det var. Så frågade en tjej mig så här: "Hur mycket väger du?" Jag svarade 50 eller något och hon sa "OJ, vad mycket du väger!" Auch! Det gjorde ont. I femman blev jag kallad för tjock för att jag vägde 45, lika mycket som hon som kallade mig tjock. Jag var dock en aning kortare än henne. I åttan, vägde jag 1 kg mer än samma person som i femman, och hon sa att jag var tjock. 1 KG! Kan ni tänka er det? FY ___ vad jag kände mig nere, det tryckte ner mig ordentligt!
Nu är jag väldigt, väldigt försiktig med att säga vad jag säger. Jag ljuger inte om den. Men jag berättar inte den till vem som helst. Bara de allra närmsta.
Jag gillar inte att höra när folk, vänner, familj klagar på hur mycket de väger, hur tjocka de är. Och många av dem är inte ens tjocka/mulliga! Visst, de kanske väger 60 eller något, men hallå?! Muskler?!?! De väger till och mer än vad fett gör! Varför klaga? Det gör mig så ledsen att höra sådant.
Jag vet, jag klagar också. Men jag försöker att hålla det inom mig. Inte säga det högt. Jag försöker ju att ändra på det, tänka den andra vägen.
So what? Alla kan inte vara likadana, alla kan inte se likadana ut. Alla ska inte vara smala.
Se på alla skyltdockor. Se på alla dockor. Har ni tänkt på det? Varför det bara är "smala" sådana? Varför finns det inga fler mulligare? Världen är konstig.
Men att gå upp eller ner för hälsans skull är ju inte dumt alls, tvärtom!
Det är ju inte bara tjocka eller mulliga som är missnöjda med sina kroppar.
Det finns smala med. Jag känner några som är födda smala. De väger lite och är undernärda ungefär. Och de vill så hemskt gärna gå upp i vikt. Det måste vara så svårt för dem.
Det är synd att man inte är nöjd med sig själ
Underbar vän.
"1. Hur hjälpsam som helst och har ett omtänksamt hjärta!
2. Hon lyser upp hela rummet med ljus av sitt leende!
3. Skrattar så att det smittar av sig till alla andra!
4. Ser till så inte nån mår dåligt och tar hand om den personen väl!
5. Vågar verkligen vara sig själv och hon står för det hon säger!
Madalena jag beundrar dig min vän! <3"
2. Hon lyser upp hela rummet med ljus av sitt leende!
3. Skrattar så att det smittar av sig till alla andra!
4. Ser till så inte nån mår dåligt och tar hand om den personen väl!
5. Vågar verkligen vara sig själv och hon står för det hon säger!
Madalena jag beundrar dig min vän! <3"
Jag blev så glad när jag läste det ovanstående.
Taget från Hannas bilddagbok. En sådan utmaning ni vet, få en person att skriva om.
Hanna fick mig av Erika.
Det hon skrev gjorde mig så glad!
Det är så roligt att läsa vad folk tycker om en.
Speciellt sådana saker! Jag blir så glad, glad att jag har en sådan vän som Hanna.
Visst, hon läser inte min blogg. Men det är så underbart.
Jag blir så glad av sådana saker, det är bland annat såna här saker som gör dagen så mycket bättre!
<3
För alltid.
Nu tar jag upp det där igen.
Låg och tänkte lite på det igår kväll.
Det slutade med att jag smsade x antal personer och frågade dem om de trodde på ett "för allid."
Jag fick tillbaka y st svar, y kloka svar.
De trodde inte direkt på det.
Gör ni?
"Det är evigt så länge det varar."
"Jag tror mer på en framtid."
"Man vet aldrig vad som händer."
Detta är några svar. Tre olika personer.
Jag tycker att det är tre bra svar.
Om en månad och en vecka ungefär
så står jag i klassrummet och kanske gråter.
Slutet är nära. Högstadietiden är snart slut.
Jag har lite svårt att tro på det.
Allt har gått så snabbt.
För ett år sen, var jag nervös, rädd för att börja i nionde klass. Rädd för att jag inte skulle klara nationella proven. Rädd för att sluta nian. Och snart är den dagen kommen, jag är inte rädd längre. Jag känner mig bara ledsen inombords.
Det kommer att kännas konstigt att vakna upp på morgonen och veta att man inte ska gå till skolan med sina bröder. Att veta att det kommer ta mer än bara två-tre minuter att komma till skolan. Att veta att jag inte kan gå till min skola, för den ligger flera kilometer här ifrån. Att veta att jag inte kommer att stöta på människorna på skolan. Att veta att jag har kompisar kvar, kompisar som ska börja sitt sista år där.
Det är knäppt. Hela mitt liv har varit "Vallås", hela min dagis- och skoltid har varit på Vallås.
Men efter sommaren är det Kattegatt som ligger lite utanför stan. Tio-femton minuter på moppen.
Nya klasskompisar. Nya läraren. Nya människor. Framför allt, ny skola.
Det känns inte rätt.
Nästan alla nior längtar att få komma bort från Vallås, men jag. Jag vet inte, jag längtar inte att få komma bort. Jag kommer att sakna att tralla runt på skolan med mina vänner, skratta, sjunga, prata. Vi kommer att börja på olika skolor. Några ska till och med flytta härifrån. Jag får ont i magen av att bara tänka på det.
"Vi måste hålla kontakten."
Jag skulle ha valt att säga "Vi SKA hålla kontakten" för att det är precis det jag vill göra. Jag ska hålla kontakten. Jag ska inte känna mig löjlig när skickar iväg ett sms. Jag vill inte känna mig löjlig. Varför gör jag det?
Men om en månad och en vecka ungefär. Står vi i ett klassrum. Tar emot betygen och kramar om våra klassförståndare. Kramar om klasskompisarna, kanske fäller en tår och säger att vi ska hålla kontakten.
För-all-tid.
Finns det något som håller för alltid?
Tror ni på ett "för alltid?"
Själv har jag lite svårt för det.
Jag tycker inte om att använda det ordet. "För alltid."
Nej. Har ni inte tänkt på det? T ex, ett par. "Jag älskar dig för alltid." Det kan vara sant, att man älskar någon för alltid. Men när man säger "Du och jag, för alltid" nej. Jag tycker inte det. När jag hör ordet för alltid när det gäller förhållanden, så är det inte riktigt passande enligt MIG. "Jag älskar dig" räcker egentligen. För det är ju "starkt" nog.
Men tänk er. Det är FÖR ALL TID. Att man är tillsammans för alltid. Man vet ju inte vad som kommer att hända.
Visst, det är gulligt. Men... Det kanske inte alltid kommer att hålla för alltid. Känslor kan ta slut. De kan det.
Jag har använt ordet för alltid. Men när jag tänker efter, så ångrar jag inte det.
Nu använder jag väl det näst intill aldrig. Inte ofta i alla fall.
Man önskar ju att allt kunde hålla för alltid, men hur ofta sker det vid min ålder? Inte ofta.
För all tid. Nej, tack. För all tid är en lång tid.
mccullen.
mitt svar.
Jag kan verkligen inte hålla med dig här.
Det är inte så att religioner enbart skapar krig och diskussioner. Det är det verkligen inte.
Och ja, många religioner är emot abort, men det bestämmer inte över människan själv? Man har sitt egna val. Antingen är man emot det eller för det. Om man verkligen är religös, så är man det. Man respekterar sin religion helt enkelt.
Alla kan inte tycka likadant hela tiden, hur skulle världen vara då?
Hur tror du världen hade varit om man inte hade haft religioner?
Det skulle finnas krig ändå. Det skulle finnas andra saker att diskutera om.
Och att bidra lite med pengar är inte fel. Men om man inte känner för det, så gör man inte det.
Jag tycker att du borde respektera att det finns religioner i världen. Respektera andras religioner.
"Idioterna" som du kallade dem, är inga idioter bara för att de sa att ni hade "smutsiga händer." Hallå?! Det är deras religion, de anser att vi har "smutsiga händer." Låt dem anse det. Det är deras religion, och ni höll i deras heliga bok. Det är väl klart att man förstår dem då? Visst, dem hade inte behövt och säga uttrycket "smutsiga händer". Men det är ju så de ser på oss? Vi har ju inte samma religion?
Förstår du inte? Visa respekt. Har man sin tro, så har man den. Låt dem.
Det är inte så att religioner enbart skapar krig och diskussioner. Det är det verkligen inte.
Och ja, många religioner är emot abort, men det bestämmer inte över människan själv? Man har sitt egna val. Antingen är man emot det eller för det. Om man verkligen är religös, så är man det. Man respekterar sin religion helt enkelt.
Alla kan inte tycka likadant hela tiden, hur skulle världen vara då?
Hur tror du världen hade varit om man inte hade haft religioner?
Det skulle finnas krig ändå. Det skulle finnas andra saker att diskutera om.
Och att bidra lite med pengar är inte fel. Men om man inte känner för det, så gör man inte det.
Jag tycker att du borde respektera att det finns religioner i världen. Respektera andras religioner.
"Idioterna" som du kallade dem, är inga idioter bara för att de sa att ni hade "smutsiga händer." Hallå?! Det är deras religion, de anser att vi har "smutsiga händer." Låt dem anse det. Det är deras religion, och ni höll i deras heliga bok. Det är väl klart att man förstår dem då? Visst, dem hade inte behövt och säga uttrycket "smutsiga händer". Men det är ju så de ser på oss? Vi har ju inte samma religion?
Förstår du inte? Visa respekt. Har man sin tro, så har man den. Låt dem.
- det finns mer jag vill skriva, men det är så svårt att skriva ner det rätt.
Är det verkligen sant?
Jag klickade in på "Kissies" blogg nyligen.
Hon skrev om religionerna. Att de BARA skapade diskussioner och krig.
Äh, det är skit snack! Det gör det verligen inte?!
Och religion är verkligen inte onödigt! Det är fel, det du säger, enligt mig.
Abort, det är något man väljer själv om man är emot eller för.
Jag är katolik, dock inte så religös. "Vi" katoliker är emot t ex. abort och homopar.
Men jag är inte det. Jag tycker att det är okej.
Man har sitt egna val menar jag. Religionen kan faktiskt inte bestämma hela tiden. Alla har ett val.
Det är verkligen inte som du tror "Kissies", det är det verkligen inte.
Jag skrev ett "långt" svar, sa att jag tyckte att hon hade fel. Vet ej om "hon" godkänner det. Men om hon gör det kan jag lägga upp vad jag skrev senare.
Det är annorlunda nu.
Det är helt sjukt. Samhället förändras så sjukt snabbt.
De yngre har förändrats så mycket, det är helt sjukt.
När jag var mindre, hade börjat i mellanstadiet eller något, var jag svinrädd för de äldre. Jag vågade inte ens titta upp när jag gick förbi dem i skolan. För att jag var så rädd, rädd för att bli retad, rädd för att de skulle säga något. Jag såg ner på golvet och ökade min fart. Jag kommer ihåg när det var så. Små barn var rädda för de äldre ungdomarna.
Det är helt annorlunda nu. Jag är en av de äldsta på skolan, jag går i nian nu. Samma skola. Jag har sett hur det har förändrats. Allting har påverkat barnen så himla mycket. Jag ser de små, dem som går i fyran. Många av dem är redan "på" och vågar skrika fula ord åt de äldre. Jag fattar inte? Jag skulle ha visat respekt. Jag skulle aldrig ha vågat göra något sånt.
Det är inte bara i skolan. Det är på nätet också.
Jag har en vän som hade bdb. Han hade lagt in bilder på mig och några andra. Det var väl i åttan eller så. Han har dock glömt bort lösen till den och där finns en bild på mig. Jag erkänner att den inte var så "fin" på mig. Det var när jag hade kort hår och såg ja, helt annorlunda ut.
I alla fall. Jag får tips om det och går in och kollar. Vad tror ni står där under? En 96:a hade kommenterat. "jävla vad ful"
Det är sjukt. Jag fattar inte ens att man går in kommenterar något sådant! Jag blev förstås ledsen, ja, det sårar mig faktiskt! Sedan hade den personen kommenterat x antal bilder till. Alla dem på mina vänner. Där stod det bland annat ord som "tönt", "cp skalle" Samma person. Jag blev förbannad. Riktigt förbannad! Jag gick in på den personens bdb. Skrev vad "cp" betydde och skrev att jag tvivlade på att den personen kunde förklara vad det menades. Personen svarade "eh palla dig tjockis" Dem orden träffade en öm punkt.
Jag har länge tyckt att jag har varit tjock. När jag äntligen håller på att få upp mitt självförtroende... Så kommer dem orden. Det gjorde ont. Att få höra såna ord.
Jag ville ta tag i det och skrev tillbaka. Ville att personen skulle förstå, att världen inte såg likadan ut. Alla kunde inte vara smala. Vad händer? Personen fortsätter att vara kaxig och skriver ord som "miffo" till mig. Sedan vill personen blocka mig, självklart tillåter jag det. Varför ska jag stoppa personen för? Jag menar, jag bryr mig inte? Det enda jag ville var att personen skulle förstå. Men nej. Det hjälpte inte. Så skit samma. Vad skulle jag göra?
Men vart jag än går nu, kan jag höra små barn, de kanske inte ens går i fyran, skrika x antal fula ord. Det är sjukt. Det var verkligen inte så förr. Och det har bara gått några år. Kan ni tänka er det? Allt är så... annorlunda nu.
Meningen med den här långa texten var inte att ni skulle bli uttråkade. Men ser ni inte? Hör ni inte? Orden de mindre använder. Det är knäppt. Helt sjukt.
Jag behövde skriva av mig. Tack för att ni läser. Tack för att ni förstå.
mccullen ©
