Fint skrivet.

Ibland känns det helt meningslöst att skriva TACK till personer som skickar samma kommentarer till alla bloggar de besöker. De menar knappt sina kommentarer.
"Snygg blogg! Besök min blogg dgdkj.blogg.se" eller nu vad den kan heta.
"Fint skrivet, blablabla! Besök min blogg!" HUR KAN
"Wabadododo... Heheheheh, snygg. HAPPY HALLOWEEN BTW!" VARA FINT SKRIVET?! Tell me.
Sure, jag uppskattar kommentarerna jag får. Och folk vill få så många läsare som möjligt, men hur kul är det sitta och läsa kommentarer som känns helt... onödiga? Folk bara dumpar kommentarer här utan läsa inlägget de kommenterar och tror att kommentaren funkar ihop med inlägget. Skrattretande faktiskt.


Förresten är jag en surpuppa idag, kan vara för dumma kommentarer folk inte menar. It's not a big deal, I know, men jag måste få ut det jag har inom mig.
Det är skola imorgon och jag måste plugga idag.
Folk sviker. Idioter som inte bryr sig.
På tal om ingenting, så har jag ätit massvis med kladdkaka, som jag vanligtvis inte ens gillar.
"Life's a bitch and so are you." (Bubble Wrap) Jag älskar McFly.

Har jag berättat att jag tycker om att åka tåg?

Min röda ros.

I flera år har vi klagat på Vallåsskolan.
Den 11 juni 2009 var det dags att lämna den bakom oss.
Tårar fälldes, klasser splittrades. Sommarlovet var här.
Det regnade den dagen. Therese grät. Cecilia grät.
Det fanns lärare som grät. Lise-Lotte kallade mig för "Lilla gumman".
Jessica sa att jag också var duktig i musik, fastän det bara var Patricia som fick ett pris.
De flesta lärararna önskade mig lycka till, även de jag inte kände.
Jag kramade varenda en. Men inte alla från klassen.
Christers kram kommer jag att minnas bäst.
Christer, 'gubben' alla tyckte var seg. Till och med jag.
Ändå så var det nog han som lärde mig mest, en av de bästa.
Även en av de segaste.
Tyvärr var inte vår gamla SOlärare där. Den bästa av de.
Magnus, fastän vi ringde och bjöd in honom, dök han aldrig upp.

Det finns så mycket jag kommer att komma ihåg därifrån.
Speciellt den bästa klassen jag gått i, 7/8/9A.
Visst, folk retades och så, men jag trivdes superbra.
Jag fick lite bättre självförtroende och skämtade med lärare osv.
Det var helt klart underbart.

Det var inte förrän i slutet man insåg hur mycket man tyckte om Vallåsskolan.
Det var inte förrän då man insåg att man inte skulle gå kvar där efter sommaren.
Det var inte dit man skulle tralla längre.
Man skulle inte ha samma tider. Måndagar till onsdagar 8.20-15.00. Torsdagar och fredagar 8.20-13.50.
Så skulle inte det vara längre.

Sedan sjuan hade jag utvecklats mycket.
Från början var jag mer den tysta, blyga tjejen.
Brydde sig inte så mycket om att plugga. Fick nästan IG på fysik, kemi och biologi proven.
G i alla ämnen ungefär. I nian gick jag ut med bättre självförtroende, nya vänner och bra betyg.

Jag fick min första ros när vi slutade nian.
Jag hade aldrig fått det.
I trean och sexan åkte vi till Vietnam, därav fick jag aldrig någon ros.
En ros fick jag, den hänger mot väggen, upp och ner, tillsammans med mina gula rosor jag fick av min mor.
Min röda ros.

Så här var första dagen.

Jag cyklade iväg någon gång mellan tio och fem i åtta, bara för att jag inte skulle ha bråttom.
Vädret var stilla, trafiken var lite mer rörlig. Fast det var inte många bilar.
Härligt väder, kanske en aning kyligt på morgonen, men det kändes bra.
Bättre var det med musik i öronen.
Tio minuter senare var jag inne i stan. Fem minuter efter det var jag vid skolan.
Ett få tal elever satt utanför entrén. Bland annat två av mina gamla klasskamrater.
Jag såg på avstånd att Erduan satt där, även Janiel.
Gick förbi och Janiel nickade ett 'Hej' mot mig.
Jag vinkade lite snabbt tillbaka och trallade mot ingången.
Det var nog nu jag började bli lite nervös.

Skolan var... Ganska tom. Jag svängde åt höger och såg ett tio-tjugo tal elever.
Jag gick framåt och tittade ner i min iPod. Jag kände en klump i magen.
Ur ögonvrån såg jag att flera av tjejerna stod i små grupper.
De stirrade på mig. En obehaglig känsla. Jag tycker inte om när folk stirrar så där.


Jag stannade en bit bort från Aulan, där vi skulle samlas.
Tjugo minuter tidig var jag. Så jag stod lutad mot väggen och betraktade de andra lite diskret.
Vissa hade sällskap, vissa inte.
En kille gick förbi med sin kompis. Han hade en ny skolväska, det syntes.
Jag antar att många hade nya kläder med. Det såg ut så.
En klasskompis hade t ex. ett par nya skor.
Själv stod jag med mina vanliga gamla kläder.
Ett par svarta jeans, 'fake converese' skor, vita strumpor, vit-rosa randig T och en kofta.
Klockan var ännu inte halv. Jag kände nervositeten växa.

En stund innan vi fick gå in, satte jag på McFly, för att dämpa nervositeten.
Det kändes riktigt bra, det brukar det göra.
Någon gång efter tjugo över åtta fick vi gå in och sätta oss.
Det var en stor sal, nästan som jag hade tänkt mig.
Folk satte sig i grupper och jag satte mig på en egen rad. Rad 12.
Någon minut senare kliver Niels in med ett par tjejer och satte sig raden framför.
Även ett par tjejer satte sig vid min rad.


Framme vid scenen stod rektorerna.
Frank, vår rektor. Han är lite lik Mikael (orkesterledare) på sättet.
Lite rolig sådär.
Uppropet kördes igång. Namn efter namn. Klass efter klass gick.
Byggprogrammet och NV DaVinci var där inne. Första års eleverna.
Det skulle vara nästan 500 nya elever.
Skolan skulle då ha nästan 1 300 elever.

Mitt namn ropades upp. Konstigt uttal på mitt efternamn. Självklart.
Flinade lite för mig själv. Alltid kul att höra när folk försöker.


I klassrummet, B6, satte jag och Niels oss längst fram.
Vi får lappar av Anna, vår mentor. Och information.
Lärare efter lärare kommer in och presenterar sig själva.
De alla verkar så trevliga. Dock verkar matte/fysikläraren lite stel.
Henrik, tror jag att han hette, vår svenska/engelska lärare var lite flummig eller så.
Pratade på. Trevlig snubbe, haha.


Sedan fick vi sitta i grupper. De vi skulle baka tårtan ihop med.
Tim, PJ, Besiana (?), Lukas och jag i samma grupp.
Jag känner ingen av dem.
Tim drog igång samtalet med ett "Tja".
Killarna ställde frågor, jag och Besiana svarade korta svar.
Sedan fortsatte vi bara sådär. Det kändes bra, inte pinsamt eller något.
Vi skrev ner allt vi skulle köpa för att baka tårtan och vem som skulle ta med vad.
Jag var sekreterare.

  • Grädde.
  • Jordgubbar.
  • Vaniljkräm.
  • Sylt.
Vi kör på en simpel, original!

50:- får vi att handla för.
Hoppas att tårtan blir bra, för det blir en tårttävling!


Eftersom det var en halvtimme kvar tills matsalen öppnade, gick vi på en promenad.
Halva klassen gick med vår mattelärare. Andra med Anna.
Jag gick med Annas grupp.
Eleverna följde läraren. Vi stannade då och då, för att se vart t ex. biblioteket låg.
Jag har redan glömt.
Efter en stund slogs gruppen ihop och matteläraren lämnade oss.
Vi gick mot matsalen och satte oss och åt.

Därefter slutade vi och första dagen var över.

En person.

Känslor hit och dit. Jag vet inte vad jag känner.
Känslorna for bara tillbaka till honom.
Ingen annan, bara han.

Kattegattgymnasiet!

Gymnasiet, är det nu jag borde börja tänka på vad jag vill bli?
Jag har ingen aning, fattar ni? INGEN ANING.
Hur ska jag kunna leva? Vad ska jag göra?

Hur kommer det gå för mig? Kommer jag att vara utstött och inte ha några vänner alls?
Eller tvärtom?
Kommer jag ens att klara allt? Linjen och det?
Vi får hoppas. Jag måste plugga som in i.
Ni får inte klaga om jag är lite borta ibland från bloggen!

Lycka till alla som ska börja skolan igen, speciellt ni som ska börja på en ny skola/i en ny klass osv.!

En kyss.

De flesta har säkert hört om mordet på 15-åriga Therese.
Den som skedde natten mellan den 6 och 7 juni, nu i år.
Det är så himla tragiskt. Så himla.. jag vet inte vad.
Det är så jävla sorligt. 

Ni har väl läst/hört.
Det var på grund av en kyss.
En kyss!
En kyss mellan killen, mödaren och Therese.
Killen var otrogen.
Hans flickvän ville att han skulle döda Therese, om han nu ville ha flickvännen tillbaka.
Det ville han ju såklart. Så de planerar mordet.
Några gånger gick det åt skogen.

Men just den natten mellan den 6 och 7 juni, lyckades han, tyvärr.
Jag kan inte ens tänka mig vad hennes familj, vänner, går igenom.
Fan, tänker människor inte längre?!
Måste världen, livet, vara så orättvist?
Ena stunden lever man, andra är man död.

Ingen förtjänar att dö, ingen förtjänar att bli mördad.
Jag vet inte hur flickan tänkte, jag vet inte hur killen tänkte.
Det är bara så jävla sorligt.
16 år. 16 år!
Deras liv hade ju bara börjat. Det är inte rätt att det ska vara över nu.
En kyss.

Bara några slag till.

Det känns som om jag får sparkar, fastän jag redan ligger ner.
Besvikelse efter besvikelse.
"Varför lämnar du oss hela tiden?!"
Ouch hörru! Det var en till spark.
Tack. Eller vad vill du att jag ska säga?
Vad vill ni att jag ska säga?
Vart har jag mina vänner någonstans?
Inte vet jag var jag har de längre.
Vart har ni mig? Här!
Jag väntar på att ni också ska höra av er.
Har jag gjort något fel?
Eller är det sommaren som har d-e-l-a-t oss?
Så att jag blev ensam och att ni fick ha varandra?
Jag vet inte vart jag hör till.
Känns som om jag aldrig kommer att trivas någonstans alls.
Inte hos den som svek mig, inte hos er som gjorde sista året till det bästa.
Hör jag till någonstans? Vart ska jag ta vägen?
Trodde jag fel? Var det fel av mig att tro att vi skulle hålla kontakten?
Jag har kommit på ordet, jag är utanför.
Så varför inte bara komma och sparka lite till?
Jag menar, jag ligger ju redan ner? Jag kan ta några slag till.

Måste säga förlåt att jag skyller på er.
Jag har också brister. Men berätta för mig.
Vad har jag gjort fel? Berätta för mig.
Säg inte det bakom ryggen på mig, säg det till mig.
För jag vill veta. För jag ser bara andras misstag.
Nu när jag ligger ner.
Så här känner jag. Ni har roligt tillsammans.
Läser ni det? NI har roligt TILLSAMMANS.
Inte vi.

En dag i taget.

Ajajaj, nu börjar jag blir nervös.
Det är endast nitton dagar kvar tills jag börjar på gymnasiet.
Första året, NV-program. Ny klass, nya klasskompisar.
Framför allt, ny skola! Jag börjar faktiskt bli nervös.
Niels kommer att gå samma program, men jag är ändå nervös.
Nya vänner. Kommer jag att få några?
Kommer jag ens att klara av linjen?
Mycket matte och sådant. Ah! Ohnej.

Så här tänkte jag om nian också.
"Tänk om jag inte klarar Nationella proven?"
"Tänk om jag inte klarar det och det?"

Vet ni vad jag gjorde?
Höjde mig i tre ämnen. Behöll de andra betygen.
Men gymnasiet är annorlunda.
Det känns helt sjukt, nu har jag bara tre år kvar.
Sedan kliver jag in i det s.k 'vuxenlivet', jobb och sådant.
Och tre år går snabbt, väldigt snabbt.

Men kommer jag att klara av gymnasiet?
Antar att jag får ta en dag i taget.

Är det fel av mig?

Är det fel av mig att ogilla honom så mycket som jag gör nu?
Efter det han gjorde? Jag hatar honom inte, men jag ogillar honom väldigt mycket.
Är det hans fel att jag ser killar på ett annat sätt?
Är det hans fel att mitt självförtroende har sänkts igen?
Är det hans fel att jag inte längre kan tänka på honom utan att tänka "idiot!"?
Eller är det mitt fel?

Så fort jag tänker på honom, vill jag bara skrika ut ilskan.
Sorgen har dränkts, ilskan dominerar. Det kokar inom mig.
Klumpen i magen är inte kärlek längre.
Fjärilarna har ersatts av något annat.

Borde jag var sur på honom? Eller är det bara omoget?
Jag släpper allt detta snart. Jag vet att jag borde det.
Och jag lovar er, jag är på god väg.
Men är det fel av mig att ogilla honom så mycket som jag gör?

Dagbok.

Varning: Lång text. Bloggen är som en dagbok för mig.
Måste alltså får ner mina tankar.
Klicka förbi om ni inte vill veta.


Jag mår skit, så fort jag tänker på honom.
Verkligen, verkligen, verkligen riktigt dåligt.
Jag gråter absolut inte nu. Haha, glöm det!
Jag fällde bara några tårar just den dagen.
För det var så himla patetiskt gjort.
För att jag var sårad.
För de två anledningarna. Endast.

Är det så här man gör? När man blir dumpad?
Raderar varenda sms från och till honom?
Ser bara det dåliga i honom?
Vill smälla till honom, bara lite lätt och fråga hur han tänkte?
Läser det sista smset från honom, om och om igen?

Så är det väl, jag vet inte. Har ju aldrig upplevt sånt här förut.


Ska jag berätta hela historien?

Vi kör på det.

Det var väl i november eller december förra året, då vi blev vänner.

Satte oss brevid varandra på en teater vi var på med skolan.
Skrattade igenom den, dock så hade vi missförstått det hela.
Den handlade om mobbing och där satt vi och skrattade.
Jag vet inte vad det var, jag kände väl "Han är ju söt" och sånt.
Jag trodde väl att jag började gilla honom. Men sedan kom jullovet och vi träffades inte.

Dagen alla Hemsedalsmänniskorna träffades, inkl. han, så såg vi på varandra, flera gånger och log. Skrattade.
Wow, jag var inte kär, men jag trodde att jag gillade honom.
Samtidigt gillade jag även en annan, lite smått, men känslorna försvann för honom.
Nu var det bara han. Jag skulle ständigt vara i närheten av honom.

Sedan i februari någon gång, fick jag min första kram från honom.
Ah, vad lycklig jag kände mig. Riktigt glad var jag när jag trallade hemåt.

Hemsedalsresan kom och vi satte oss på bussen. Satte mig bakom honom.
Vi kom till norska gränsen och det var mörkt. Kväll, natt.
Märkte att han satt och tittade på mig, när jag tittade ut.
Minuterna passerade och det slutade med att vi tittade in i varandras ögon.
Vilken känsla. Och känslan när han kysste mig, den var härligare än den första.
Jag fick väl en sådan härlig, pirrig känsla i magen, som jag brukade få när jag var med honom.

Resan tog slut och nu var vi tillsammans. Jag trodde att jag inte kunde bli lyckligare.
Första pojkvännen med dessutom.
Mor och syster eller syster reagerade väldigt kraftigt på det. (<3)

Månaderna gick och wow vad jag var glad. Jag kunde inte sluta le.
Fyra månader var det nu, den 15 juli.
13 dagar senare var allt som bortblåst.
Det var över. Några ord och det krossade mig rejält, även om jag inte visade det.
28 juli. En tisdag, exakt en vecka efter att vi satte oss på planet och flög hem från Vietnam.
Dagen efter, när vi hade kommit hem, längtade han efter mig.
6 dagar senare var känslorna borta.
Antingen så ljög han, när han skrev att han längtade efter mig.
Eller så försvann känslorna väldigt snabbt.
Men ja, han gjorde sitt val. Det är över.

Men icke ska jag deppa över det!
Jag är ledsen, har fått frågan om jag inte är det.
Jo, självklart är jag det. Det var trots allt min första 'riktiga' pojkvän.
Första gången jag var så himla lycklig.
Jag kände att något var fel, redan innan jag åkte till Vietnam.
Något kändes fel. Men jag skulle på semester, så den tanken kom inte igen förrän vi var hemma igen.
Mor och syster visste också att något var fel.
De stöttade mig. Kärlek till er!

Även Flabb stöttade mig. Åh, världens bästa Flabbis. <3

Hur skulle jag klara mig utan er tre?

Jag idag.


Världens bästa band, om ni frågar mig. McFly.

Jag idag.
Jag idag är sårad.
Arg. Glad. Irriterad. Sur.
Jag idag, är en berg- och dalbana.
Jag vet inte hur det är. Igår var mycket så himla bra.
Jag träffade minminminminmin bästa vän. She's one of a kind.
Jag kom hem. Läste hans bilddagbokstext. Blev woho! Log, var glad.
Överlycklig om jag ska vara ärlig.
Och wfjoooom. Smsade honom och fick ett svar. Jag nådde botten efter det.
Jag läste det om och om igen. Flera gånger. Jag vet inte hur många gånger.
Det var många gånger. Kunde han inte ta det face to face? Tydligen inte.

Men visst, vi var väl inte som pusselbitar. Vi hörde inte ihop.
Allting har ett slut, nothing last forever. Inte för mig i alla fall.

Sårad är jag. Ja, det är jag. Jag erkänner.
Sedan är det hela faktiskt lite skrattretande. Jag är arg och irriterad med.
Men besvikelse. Folk visar hur de egentligen är, mot slutet.
Som sagt, sånt är livet.

Jag kan inte säga fy för kärlek. Det kan jag verkligen inte.
För visst, den kan vara riktigt underbar.
Men just nu är den bara i vägen.

Så det där är jag idag. En klagande Madda.
Precis vad ni behöver... Eller inte.

"And if your love life ain't cooking baby
There will be more fish around."

- Underbaraste McFly med låten Smile. <3

Sånt är livet.

Allt kan vara hur bra som helst i ena stunden.
Någon minut senare försvinner allt det bra och man når botten.
Antar att besvikelse dyker upp i livet fler än bara en gång.
Sånt är livet.

Sverige.

Då var det Sverige. Kalla Sverige.
17 grader igår, när vi kom hem.
Kallt! Jämfört med Vietnam. Hade vant mig vid värmen.
Två veckor bara flög iväg.

Vi satt nyss uppe hela natten för att packa färdigt allt.
Sedan satt vi i taxin, glada, för att vi skulle iväg.
Det var inte länge sen vi satt och väntade på flyget i Göteborg, Stockholm, Bangkok.
Några förseningar. Tog verkligen lång tid.
Känslan av att veta att man var framme. Verkligen framme.

Woah, jag såg verkligen fram emot resan.
Nu är jag hemma igen.
Åh, saknar värmen, tutandet, maten.
Mina släktingar. Underbara personer.

Tiden går alldeles för fort.

Hej, jag skriver av mig.

Det är näst intill knäppt det här. Det går för långt.
Jag är galet kär nu. Ingen förstår hur mycket. Det är nästan farligt.
Jag smsar och sitter och väntar på ett svar, ett svar som aldrig tycks dyka upp.
Jag längtar tills mobilen lyser upp och det står "1 nytt meddelande" eller nu vad det står.
Varje gång det gör det, hoppas jag på att det är du som har svarat.

Men när det inte är du, är det som om jag tappar humöret.
"Varför svarar han inte? Har han inga pengar på mobilen? Ignorerar han mig? Är jag för jobbig?"
Tankar for fram och tillbaka.
Jag kan inte inte smsa dig. Jag kan inte. Det känns fel att låta bli.
För jag saknar dig så. Det gör ju ont! Du anar inte hur mycket det plågar mig. Smärtan.
Men jag vill låta dig sakna mig också, så du vet hur jag känner mig, när du inte är här.
Ändå verkar du inte fatta. Jag behöver dig för att må bra. Det är sant.

"Det var en förlamande känsla, som om ett enormt hål öppnats i mitt bröst, blottat mina inälvor och lämnat taggiga, oläkta sår som fortsatte bulta och blöda trots tiden gick." - New Moon, svensk översättning. Stephenie Meyer.

Jag känner mig nästan så där. Jag vill inte vara borta från dig. För det gör så fruktansvärt ont.


Känslor flyger hit och dit, såsom tankar gör.
Jag vet inte vad jag ska göra. Jag är kär, kär, kär!
På riktigt.

"Kärleken får inte jorden att snurra. Men det är kärleken som gör det är värt att stanna kvar några rundor." - Franklin P. Jones.

Saknad.

Det är nästan sjukt att man kan sakna en person så otroligt mycket.
Alla har nog varit med om det, de flesta i alla fall.
Man saknar någon så mycket att det gör ont inombords.
Jag får ont i magen, ont i kroppen.
Det är som om jag behöver träffa personen/personerna för att må bra.
Jag tror att det är så, att jag behöver träffa personerna för att må bra. Mitt humör är inte det allra bästa, men när jag träffar personerna jag saknat, mår jag alltid (ja, alltid!) så mycket bättre. Jag är lycklig.
Det behöver inte vara någon kärlek, det kan vara en vän, en släkting.
Men nu saknar jag så många, mina vänner, Björn, min far så att det gör ont.
Jag saknar till och med mina gamla lärare. Det är knäppt, jag hade en dröm om vännerna och några lärare igår natt.
Kanske för att jag saknar de. Det gör ont att sakna någon.

Men jag antar att det är en smärta man måste stå ut med. En smärta man stöter på flera gånger i livet. Den smärtan är otrolig.



Du duger som Du är.

Du gör det. Även om jag inte har träffat Dig, så duger Du som Du är.
Du behöver inte ändra på vem Du är, för att få någon att älska Dig.
Det är ju Dig, personen ska älska, inte någon annan. Låt inte det lura Dig.
Om Du måste ändra på Dig, för att någon ska älska Dig, så vore det inte rätt, för det kommer inte att vara Du.
Var Dig själv, det är det allra bästa sättet.
Du duger som Du är. Du är fin som Du är. Det kan ingen annan ändra på.
Trivs Du inte med Dig själv, så är det upp till Dig om Du vill ändra på Dig själv, men låt inte någon annan bestämma över hur Du ska vara.
Så länge Du trivs med Dig själv, så är det bra.
Lär Dig uppskatta Dig själv.


"Vad lyssnar du på?"



Alla har inte samma musiksmak. Det vet ju alla. Många i alla fall.
Men vi trycker ner folk på grund av deras musiksmak.
Det behöver inte vara alla, men jag har varit med om det så många gånger.
En gammal komis: "Vad lyssnar du på?"
Jag: "Jonas Brothers."
E.g.k: -Ser snett på mig-

*
Har inte ni varit med om det? Folk ser snett på en bara för att man lyssna på sådan musik man själv tycker om?
Samma sak hände om jag svarade McFly.
Folk skrattade, retade, sa att min musik sög.
Ja, sedan vill de höra vad jag lyssnar på.
Jaha?!

Jag brukar inte låta andra lyssna på min musik.
För jag vet att de trycker ner mig, skrattar åt mig.
"McFLY SUGER!"
Det har nog alla vi McFly-fans hört minst 10 gånger, om inte mer.

Det är irriterande, att folk inte kan låta en lyssna på musik man gillar.
Jag är trött på allt det där.
Jag tar inte ens emot skit som jag brukade göra.
Visst, man retar ju lite tillbaka. Men vadå.

Det spelar ingen roll oavsett man lyssnar på Darin, McFly, Gyllene Tider, Plain White T's, Tokio Hotel osv. Det är ju musik. Vi ska inte trycka ner varandra på grund av vilken musiksmak man har.
IT DOESN'T MATTER, IT'S STILL MUSIC.

Ta inte emot skit vänner. Lyssna på det du gillar.
Gillar inte andra det? Fine! Det är inte de som bestämmer vad du ska lyssna på!
Keep your head up high.

Vad tycker jag?


"Ska vi lägga till varandra på bloglovin'?"
Läste någons blogg, vars namn jag icke kan komma ihåg att hon också blev irriterad på folk som kommenterade saker som ovanstående.
Som svar på det där, så säger jag nej, om jag inte finner din blogg intressant.

Jag läser bloggar som JAG tycker är intressanta och om de är intressanta nog, lägger jag till de i min bloglovin'. Annars blir det för jobbigt för mig om jag ska klicka igenom bloggar jag inte ens läser. Det är ganska onödigt, eftersom om jag inte läser bloggen kommer jag knappast att kommentera den.

Bloggar jag 'faller' för är bloggar som (är/har):

- intressanta.
- personliga.
- inte allt för långa inlägg.
- bilder.
- lockande design.
- roliga.

huvudsakligen. Det finns ju även andra saker.

Ni får gärna fortsätta kommentera det, men är det inte bättre om man har bloggar som man verkligen läser på sin bloglovin'? Jo det tror jag nog.

Jag vill ha folk som läser min blogg ja, men jag vill att de ska tycka att den är intressant också! Jag vill inte ha folk som bara bevakar mig bara för att jag bevakar de. Mina läsare ska tycka om min blogg!

Så...
Läs och enjoy!

Det finns inga ord.

Det suger att se sina vänner ledsna, sårade.
På grund av kärlek, på grund av vänskap.
Det suger som in i bomben. Finns inga ord.
Vänner sviker. Kärlek sviker. Det är sorligt.
Det finns inga ord som beskrivet ens hat just då.
Jag har varit där. Allt man ser är svart.
Allt man känner är hat. Man vill få ut sin ilska.
Men man vet inte vart. Man vet inte vart allt ska försvinna.

Men en dag, så kommer allt att försvinna.
Man ska hålla sitt huvud högt upp.
Skita i folk som sviker, skita i folk som sårar.
De kommer att krypa tillbaka.
De kommer att inse vad de har gått miste om.
Sånt är livet.

Det påverkar även andra.

"Den tjocka *ordsomfattas*?"
Tönt.
Vet du vad "tjock" är?
Den tjejen är ___ i mig tjock! Om hon är det heter jag Karl.
Hon har lite bredare höfter lilla vännen. Hon är inte tjock!
Tjejer får höfter, visste du inte det? Eller?

Även om hon vore tjock, skulle det vara rätt och kalla henne det?
Jag menar, man går inte och kallar andra för tjocka. Det är ___ respektlöst!

Det är precis såna personer som du, såna som trycker ner mig rejält!
Om hon nu kallades för tjock, så måste ju jag vara en aning större än henne.
Det måste vara så. För hon är ju mindre än mig... Vilket innebär att jag är tjockare.
Fattar du att det inte bara påverkar henne, utan andra med? Eller tänkte du inte på det?

Det var riktigt dåligt gjort av dig. Nu är jag så himla sur, fattar du hur mycket det påverkade mig?
Du satt där och tyckte det var så _____ skoj att trycka ner henne. Kalla henne för tjock, även om hon inte var där.
Men det var som en smäll, som om någon slog till mig riktigt hårt, jag satt där. Jag tog emot det, jag tog åt mig. Även om det inte var mig du menade.
Jag bryr mig inte vad ni andra som satt där tyckte. Jag var den första som reagerade på det.
Det är så mycket mer med dig, som jag stör mig på! Så _____ mycket!
Du sårar andra. Du trycker ner andra.
Men du blir förlåten ändå. Jag fattar inte riktigt.
Det är det som är så störande. Det är ingen vän som är värd att kämpa för!

Jag tycker att du borde ta och växa upp. Mogna till lite (mycket).
Sluta kalla andra för tjocka, när de verkligen inte är det.

Tidigare inlägg
RSS 2.0